Att resa under Covid-19?

Det måste ju ändå vara en av de stora frågorna i samhället just nu? Nu när de säger att det är okej att resa, hur ska man tänka? Ska man hoppa på det där planet och åka dit man vill eller ska man tänka ett steg extra och stanna hemma?

Vi skulle ju enligt planen vara i England hos Toms familj just nu, men detta är ju sedan länge avbokat. De här dagarna så hade vi bokat en stuga i Whitby tillsammans med Toms mamma, syster, styvpappa samt hans bror med familj. Men ja här sitter vi i ett regnigt Sverige och vågar oss inte ut och resa. Vi har sagt att vi inte kommer att åka, dels pga. att vi absolut inte vill sitta på en flygplats eller ett flygplan tillsammans med massa okända människor där det är svårt att hålla distans. Andra anledningen till att vi inte åker är ju att man behöver sitta i karantän i två veckor när man kommer in i Storbritannien, vilket inte känns så kul när vi bara skulle vara där två veckor. Ett tag var Toms familj inne på att ta bilen hit, det tar ju ”bara” ca 21 timmar så att vi kunde ses även om vi inte kan ta oss till dom. Men sen stängde de ju vissa landsgränser om man kom ifrån Sverige eller England så då fungerade ju inte den idéen heller tyvärr.

Vi brukar alltid spendera två veckor i England på sommaren, och det kändes extra viktigt att få göra det denna sommar med tanke på Charlie. Han har inte träffat sin Engelska familj sedan januari/februari och vissa inte sedan december. Då var han alltså mellan 2-4 månader och nu är han snart 10 månader. De har redan missat så himla mycket av hans utveckling och nu vet vi inte när vi ses igen vilket börjar kännas riktigt tungt. Vi tycker att familj är så viktigt, men hur mycket är det värt att ”offra” för att ses? Ska man verkligen utsätta oss och varandra för den smittrisken? Hur stor risk är det egentligen att flyga? Enligt regeringen så är det ju uppenbarligen okej nu, men jag tycker att det känns orimligt att det inte skulle vara en för stor risk. Det har aldrig hänt att vi inte varit i England på ett helt år tidigare. Det är heller inget vi vill göra om. Vi hoppas och håller alla tummar och tår om att det är okej för oss att resa i alla fall till jul. Jag hade väl hoppats på att det går att lösa till Charlies ett årsdag så hans farmor och farfar får vara med och fira men förstår ju också att det inte kommer att hända om jag är realistisk. De känns som det börjar bli svårt att tänka smart och logiskt när längtan efter att ses börjar bli så stor.

Men det är också det här som gör det så svårt. Om regeringen och samhället säger att det är okej att resa, så växer ju längtan att ses lite till. Man börjar titta på de där flygbiljetterna ändå och funderar på om det inte går att resa på ett säkert sätt. Men innerst inne vet vi ju att vi inte vill sätta oss på det där planet och ta med oss smittan till någons hem. Så då känns beslutet helt plötsligt tyngre, när samhället säger att det är okej, men vi går ”emot” det och säger att vi inte vill ses ändå. För Tom är det såklart tyngst. Han har inte varit hemma och träffat sina kompisar på ett år nu och inte fått träffa sina föräldrar, morföräldrar, syskon etc sedan december. Och så måste vi ta det tunga beslutet att vi ”vill” inte åka och träffa dom, det känns ju helt galet?

Jag dömer verkligen ingen i dagsläget men jag har väldigt svårt att förstå folk som sätter sig på ett plan och reser för nöjes skull. Allt vi vill göra är att sätta oss på det där planet och träffa vår Engelska familj, men det känns helt orimligt just nu oavsett hur mycket vi längtar. Men det är ju också så svårt att ta besluten, för vem vet vad som är rätt eller fel just nu?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s