Att växa upp i en tvåspråkig familj

Hur ska man tänka egentligen för att Charlie ska få med sig båda språken ifrån start, för det är ju ändå vårt mål. Hur kommer det att bli för honom att börja förskolan om han pratar mer engelska än svenska, kommer de andra barnen att förstå honom? Eller borde vi egentligen bara fokusera på det svenska språket för att han ska kunna kommunicera med kompisar från början? Här kommer mina tankar och funderingar kring att uppfostra barn i en tvåspråkig familj.

Vi tycker att det är viktigt för Charlie att få båda språken med sig ifrån början. Vi pratar därför båda språken med honom här hemma under dagarna. Vi hoppas att engelskan ska komma precis lika naturligt som svenskan gör ifrån start. Varför tänker vi så då? Jo för att även om vi bor i Sverige och han kommer behöva det språket i första hand när han börjar förskola/skola, så är det SÅ viktigt med kultur och vart man kommer ifrån. Nu är engelskan ett språk som är viktigt att kunna ändå och något som han kommer att lära sig i skolan oavsett. Men det är väldigt viktigt för oss att han ska kunna båda språken lika bra, eftersom han är lika mycket engelsk som svensk. Så varför skulle vi värdera det ena språket mer än det andra? Det är viktigt att uppskatta vart man kommer ifrån och ta vara på de fördelar som kommer med det. Sen är det ju även en till anledning att få med engelskan från start, att kunna kommunicera med Toms sida av släkten. Det går ju inte att ”vänta” med ett språk som gör att man kan prata med sin farmor och farfar. Vi vill att Charlie ska kunna prata lika enkelt med Toms släkt som med min släkt, oavsett vilket språk någon pratar. Sen kanske det kan bli lite förvirrande för honom (och även oss antar jag) till en början men vi hoppas på att det kommer naturligt tillsist i alla fall.

För tillfället så är det jag som står mest för svenskan och Tom mest för engelskan. Men vi försöker ändå att mixa upp det lite, så att inte Charlie lär sig att man pratar ett språk med mamma och ett annat med pappa. Både jag och Tom vill att Charlie ska kunna flyta mellan språken hur han vill oavsett vem han pratar med här hemma. Sen är det klart att det kommer bli mer naturligt att prata engelska med pappa och svenska med mamma, men det tänker jag är oundvikligt.

Hur tänker vi när vi tittar på barnprogram/film då? Här tycker jag att det är svårt, för jag ser hellre på film på engelska än svenska (oftast i alla fall). Men han behöver ju även se på film på svenska för att höra språket på det sättet också. Så oftast när vi ser på film så blir de på engelska, men vi försöker titta på vissa barnprogram på svenska. Nu är ju Charlie så pass liten så han kanske inte lyssnar så mycket på vad som sägs ändå utan mest tittar på färgerna, men när han blir äldre så kommer vi nog försöka få in lite svenska filmer också. Detta tänker jag är viktigt just för samhörigheten med kompisar i framtiden, jag vill inte att Charlie ska känna att det är fel språk medan de andra kanske inte förstår engelska så bra än. Jag vill absolut inte få en krock i detta som gör att han kan få konflikter/problematik med kompisar i framtiden.

Så vilket språk får Charlie mest av då? Min första tanke är såklart svenska, men sen börjar jag fundera lite till. Vi tittar nästan bara på engelska program/filmer på tv, Tom och jag pratar nästan enbart engelska med varandra, vi pratar med hans farmor och farfar nästan dagligen vilket såklart är på engelska. Hur mycket svenska hör han egentligen på en vanlig dag? Jag pratar ju svenska med honom, men när han hör mig och Tom prata så är det ju inte svenska längre. När vi har besök är det såklart mycket svenska, men det är ju inte varje dag. Så jag tror nästan att Charlie får mer engelska i vardagen än vad han får svenska. Sen kan jag nog tycka att han reagerar snabbare på svenska ord, som ”titta här”, ”mat” eller ”nej”. Men kanske är det för att det är jag som är ensam mycket med honom på dagarna, så dessa är ord han hör mycket ifrån mig och det egentligen inte har med vilket språk han hör mest. Det kommer bli så spännande att se vilket språk som kommer lättast för honom när han väl börjar prata. Vi hör ju början till ord nu, men det är svårt att avgöra om han säger ”yeah” eller ”näähh” tillexempel. Vi hör definitivt ”hej” men det låter ju i princip likadant på svenska och engelska så det säger oss inte så mycket än. Spännande om det blir det ena eller det andra språket eller om han bara kommer att prata en mix av allt och ingen kommer förstå vad han egentligen pratar om?

Hur gör ni andra som pratar två språk hemma, hur tänker ni kring det här?

Skärmtid och småbarn, vad är okej?

Detta är ett väldigt aktuellt ämne i dagens samhälle, hur mycket skärmtid ska barn få? Och när är det okej att introducera skärmtid för småbarn? Jag kan tänka mig att det blir lite utav en generationskrock i denna fråga, såsom mina föräldrar och morföräldrar har väldigt svårt att se poängen i skärmtid överlag. Medan vi anser att det är okej sålänge det är en begränsad tid om dagen. Så har i alla fall jag uppfattat det hela. Men hur tänker vi i vår familj kring detta då?

Än är ju Charlie för liten för att ha ”egen skärmtid”, han sitter ju liksom inte med en surfplatta och tittar på någonting själv. Inte heller framför TV:n för den delen. Men vi har ju ett barn som har väldigt, väldigt svårt att slappna av. Så vi införde faktiskt barnprogram innan läggdags ganska tidigt, säkert redan vid 5-6 månaders ålder. Detta för att få honom att varva ner och inte vara fullt ös fram till läggdags. Vi försökte såklart med böcker och liknande först men det gick inte alls att få honom att sitta still och lyssna till det, då han är för liten för att förstå handlingen än. Att introducera TV som en läggrutin är ju något som många kan ha åsikter om, men för oss är det de enda som fungerar och då kör vi faktiskt på det. Jag som arbetar mycket med sömnproblematik vet ju också att det inte är något att rekommendera med skärmtid innan läggdags, men så länge det fungerar för oss så kommer vi att köra på.

Eftersom att Charlies farmor och farfar bor i England så får han ju även mycket skärmtid genom Facetime. När han hör signalen ifrån facetime så kryper han direkt fram till personen med telefonen och sätter sig redo för att ”prata”. Detta är ju väldigt fint på ett sätt, för han vet att det är någon som han tycker om i telefonen när det ringer. Men också lite läskigt att han är 9 månader och förstår att farmor ringer när det låter ifrån telefonen, för han reagerar enbart av facetime signalen. Detta är ju en skärmtid som vi inte kan undvika, det kommer alltid att vara mycket skärm för att kunna prata med engelska sidan av släkten. Men en fundering som jag får då är om det är bra eller dåligt att han blir så van i att prata i telefon? Kommer vi få ett större problem än andra när han blir större och vi måste begränsa skärmtiden på ett annat sätt?

Vi har även ofta TV:n på i bakgrunden när vi är hemma, trots att ingen tittar på den då det är ett skönt bakgrundsljud. Charlie har noll intresse för TV:n om det inte är reklam eller sång/dans på den, men även då tittar han bara i någon minut och sedan leker han vidare. Vi har tänkt att eftersom han inte är intresserad så spelar det ingen roll om den står på i bakgrunden, men är det dumt? Kommer han bli van vid att ha den där och det blir svårigheter den dagen han ska börja förskola och det inte finns en TV i bakgrunden?

Det som jag tycker är lite ”läskigt” är hur snabbt de lär sig. Charlie tittar direkt på TV:n när jag rör fjärrkontrollen, även om jag bara flyttar på den. Om han ser en telefon ligga någonstans så är han direkt framme och vill leka med den. Sen är ju frågan om detta är för att han ser oss använda de här grejerna och blir intresserad pga. det eller är det för att han inte får leka med det. För allt som han inte får ha är ju såklart det som han vill leka med mest. Jag vet inte om alla barn är såhär intresserade av telefoner och skärmar från så ung ålder? Eller är det annorlunda för Charlie eftersom vi pratar så mycket med facetime. Eftersom läget är som det är och vi inte får resa så pratar vi ju dagligen med farmor eller farfar över facetime.

Vi är ute varje dag och leker (sålänge vädret tillåter), vi leker och läser böcker under dagarna, så hur mycket påverkar de här skärmtimmarna en så liten? För det jag tänker är dåligt med skärmar är att barnen slutar leka och sitter inne hela dagarna och så är inte fallet här. Trots om TV:n står på så leker han med sina leksaker och sitter inte bara och tittar på tv, även om farmor är i telefonen så kryper han omkring och pillar på sina leksaker men han ser hela tiden till att hon tittar på vad han gör. Så jag tänker att det kanske inte är så skadligt ändå så länge vi inte blir sittande framför skärmarna och slutar gå ut och leka. Jag tänker att det behöver finnas en balans mellan allt och att majoriteten av tiden ska bestå av lek och inte skärmtid. Hur tänker ni andra?

Kan barnen leka trots Corona?

Precis som titeln säger så är detta en fundering som jag har, får barnen vara nära andra barn nu eller ska man hålla avstånd helt? Nu träffar vi väldigt lite kompisar överlag då vi försöker vara försiktiga pga. smittrisken. Men hur ska man tänka? Nu är Charlie ändå så pass gammal att han uppskattar andra barn. Det är klart att de inte leker tillsammans än, men så fort han ser en bebis eller annat barn blir han superglad och är jätteintresserad. Han vill fram och vara med och leka med samma grejer och röra de andra barnen. Så vad är okej och inte okej i dagsläget?

Charlie älskar somsagt andra barn, när han sitter och äter på eftermiddagen så ser han alltid när barnen på gården leker och blir helt förstenad när han tittar på dem. Han lyser upp när vi går förbi andra barn och sitter han i vagnen trillar han nästan ur för han vill se vad de gör. Men hur ska man tänka att vara nära andra barn nu under Corona? Alla öppnaförskolor är ju stängda vilket indikerar att de inte borde vara nära varandra om de inte måste. Jag vill ju självklart inte att Charlie ska bli sjuk och vi har därför hållit oss på avstånd ifrån andra barn. Men jag vill ju heller inte hämma hans utveckling, de lär sig ju genom att titta på andra och leka tillsammans med andra barn. Även om det kanske inte är så mycket lek i denna ålder så uppfattar de ju snabbt vad andra gör och vill härma.

Vi träffar några andra mammor med barn i ungefär samma ålder någon gång ibland. Men då ses vi alltid utomhus och har picknick och barnen får leka på varsin filt och inte tillsammans. Jag är lite nojig med att de ska leka med samma leksaker eftersom de är i en ålder där allt ska in i munnen för tillfället. Och det känns lite extra onödigt i dessa tider att flera barn ska tugga på samma leksak i omgångar, då om någon gång blir de ju sjuka tänker jag. Men samtidigt så lär han sig ju inte heller samspela med andra barn, de är väl för små för att förstå helt än såklart men samtidigt är det en viktig grundregel att lära sig.

Jag har så mycket frågor kring detta just nu känner jag. Är jag för försiktig och kan det då hämma Charlies utveckling? Kan det bli svårare för honom när han ska börja förskolan om han aldrig lärt sig leka med andra barn eller hur man är i grupp? Eller är detta något som kommer med tiden när han väl börjar på förskolan? Hur tänker ni andra med småbarn, leker era barn som vanligt med andra eller tänker ni er för lite extra?